Det svenska politiker inte pratar om

Politiker från vänster till höger tävlar om att visa hur väl de kan stå upp mot "Bryssel". Och sedan, när valet är över, återvänder samma politiker till en halvengagerad EU-politik där Sverige syns minst och påverkar sämst.

Det är dags att sätta ord på vad detta mönster faktiskt kostar oss.

Av Moritz Lang, Volt Sverige

Det som tas för givet

EU är det mest framgångsrika fredsprojektet i mänsklig historia. På en kontinent som under 1900-talets första hälft dränkte sig själv i blod vid inte ett utan två världskrig lever vi idag i en sammanlänkad gemenskap där krig mellan medlemsländer är otänkbart.

Till det kommer den ekonomiska dimensionen. Den inre marknaden är världens största ekonomiska block. Svenska företag säljer fritt till 440 miljoner konsumenter utan tullar, gränshinder eller separat certifiering. Den ekonomiska integrationen har bidragit till decennier av välstånd – välstånd som nu tas för givet men som kräver aktiva politiska val för att bestå och utvecklas.

Att dessa landvinningar existerar är inget argument för att blunda för EU:s brister. Men det är ett argument för att ta dem på allvar nog att faktiskt vilja förbättra unionen. Inifrån.

Passivitet är också ett val

Sverige är en mellanstor EU-medlemsstat med hög trovärdighet, starka institutioner och lång tradition av diplomati och regelefterlevnad. Vi borde vara en av unionens mest inflytelserika röster. Vi är det inte.

Avgående EU-kommissionären Ylva Johansson konstaterade öppet att Sverige har förvånansvärt uselt inflytande i förhållande till vad vi borde ha. Det är en anmärkningsvärd formulering – inte minst för att ingen verkar ha reagerat. Ingen tog ansvar. Ingen lade fram en plan för förändring. Konstaterandet försvann i nyhetsflödet, precis som det politiska engagemang det borde ha utlöst.

I riksdagen, under årets EU-politiska partiledardebatt, fick talmannen påminna ledamöterna om att debatten faktiskt handlade om EU och inte om inhemska matpriser eller partipolitiska poänger. Det säger mer om Sveriges EU-politik än vilken rapport som helst.

Klimatpolitiska rådet slår fast att regeringens klimatpolitik inte räcker för att Sverige ska nå sina egna EU-åtaganden till 2030. EU-kommissionen har 43 pågående rättsutredningar mot Sverige. Reaktionen? I stora drag: tystnad, eller antydningar om att kraven kommer utifrån och är orimliga. Det är inte EU-kritik. Det är ansvarsfriskrivning.

Det syns i elräkningarna

Ta elpriskrisen denna vinter. Elräkningarna i januari och februari var en katastrof för tusentals svenska hushåll. Det är en verklig och berättigad källa till ilska, och politiken måste ta det på allvar.

Men från höger till vänster har förslagen handlat om en sak: att på det ena eller det andra sättet koppla bort Sverige från den europeiska elmarknaden. Egna priszoner, nationella pristak, begränsad export. Det låter handlingskraftigt. Det låter som att Sverige tar kontrollen tillbaka.

Men Sverige är fysiskt sammankopplat med resten av Europa genom kablar som inte försvinner för att vi ändrar regelverket. Det verkliga svaret på höga elpriser i ett sammankopplat Europa är en gemensam europeisk energipolitik: gemensamma investeringar i förnybar kapacitet, energilagring och koordinerad hantering av priskriser. Att i stället vända sig inåt är inte att ta ansvar. Det är att ge väljarna en känsla av handling utan att lösa det underliggande problemet.

Gnällets politiska funktion

Det finns en anledning till att Bryssel-retorik är så populär bland våra politiker, och det handlar inte om principiell EU-skepsis. Det handlar om bekvämlighet. När ett beslut är opopulärt är det praktiskt att kunna skylla på unionen. När ett reformkrav är svårt att genomdriva är det enklare att presentera det som ett externt tvång. Resultatet är en politisk kultur där EU behandlas som en extern kraft – något som händer Sverige, snarare än något som Sverige är med och formar.

Det val vi inte pratar om

EU:s framtid formas just nu, mitt i ett geopolitiskt skifte som Europa inte sett sedan kalla krigets slut. Säkerhetspolitiken omförhandlas. Klimatpolitiken pressas tillbaka. Den inre marknaden utmanas av protektionism. Det är i dessa samtal som Sveriges röst antingen hörs – eller saknas.

Volt Sverige finns till för att påminna om att ett annat förhållningssätt är möjligt. Inte att försvara EU mot all kritik, utan att ta unionen tillräckligt på allvar för att faktiskt vilja förbättra den. Att se EU inte som en börda att hantera, utan som ett projekt att vara med och bygga.

Europa har levererat fred, frihet och välstånd i sjuttio år. Det är inte en slump och inte en naturlag. Det är resultatet av politiska val.

Det är dags att Sverige börjar fatta dem igen.