Ungefär i mitten på den traditionella skalan, åt GAL-hållet (grön, alternativ, libertär) på GAL–TAN-skalan och åt det libertära hållet (individuell frihet framför statlig kontroll) på den tvåaxliga.

Ideologiskt kan jag främst beskrivas som socialliberal, teknoliberal och europafederalist.

Jag förespråkar en ekonomisk mittposition som bygger på ett långsiktigt hållbart, rättvist och produktivt samarbete mellan arbete och kapital. Jag motsätter mig ekonomisk retorik som ensidigt gynnar någon av sidorna och anser att ett välfungerande samhälle kräver en rimlig balans mellan arbetstagarnas och kapitalägarnas intressen.

Socialliberalism och människocentrerad kapitalism

Min ekonomiska grundsyn kombinerar denna balans med socialliberalismens idé om positiv frihet: att det offentliga aktivt ska skapa möjligheter för människor att nå sina egna, fritt valda mål. Formell frihet räcker inte om individer saknar de faktiska möjligheterna att använda den.

Jag ansluter mig även till Andrew Yangs idé om Human-Centered Capitalism (människocentrerad kapitalism), där marknadsekonomin utformas så att dess produktivitetsvinster och ekonomiska värdeskapande kommer den breda befolkningen till del. Marknadsekonomins framgång bör inte bara mätas i ekonomisk tillväxt, utan också i hur väl det skapade välståndet förbättrar människors faktiska möjligheter i livet.

Automatisering och bredare delaktighet i välståndet

Denna grundsyn blir särskilt viktig i en ekonomi som i allt högre grad präglas av artificiell intelligens och automatisering. När teknisk utveckling ökar produktiviteten och minskar behovet av mänskligt arbete bör vinsterna inte enbart gå till dem som äger kapitalet och tekniken. Även medborgarna i stort bör få ta del av det värde som skapas.

Jag förespråkar därför en seriös och pragmatisk utveckling av skattepolitik, offentlig finansiell styrning och ekonomiska institutioner för att göra det möjligt för fler att ta del av produktivitetsvinsterna. Detta omfattar exempelvis modeller för medborgarlön, medborgarutdelning eller andra system där människor automatiskt får ekonomiska utbetalningar från det värde som skapas på marknaden.

Målet är inte att ersätta marknadsekonomin, utan att utveckla dess regler och strukturer så att teknisk och ekonomisk utveckling i högre grad gynnar medborgarna.

Jag är liberal internationalist och anser att liberala demokratier bör arbeta aktivt för att främja demokrati, individuella friheter och mänskliga rättigheter globalt. Det är viktigt att motverka auktoritära regimers växande styrka och stödja de frihetliga krafter som arbetar för demokratisering och mot förtryck.

Europa måste spela en betydligt mer aktiv roll i detta arbete. Målet bör vara att utveckla Europa till en geopolitisk stormakt som kan fungera som en liberal och frihetlig motvikt till auktoritära och förtryckande makter. Denna makt bör användas för att försvara internationell säkerhet, skydda viktiga handelsrutter, försvara allierade länder mot angrepp och stödja demokratiska & oppositionella krafter globalt.

Europeisk försvarsunion och NATO

Jag har tidigare sett NATO som den självklara garanten för vår gemensamma säkerhet. Däremot har det under "Trump 2.0" blivit tydligt att organisationens direkta beroende av USA via stadgarna och faktumet att enskilda medlemsstater kan blockera gemensamma beslut i praktiken handlingsförlamat alliansen. Jag ser därför NATOs nuvarande förutsättningar som otillräckliga för att utgöra Europas primära säkerhetsstruktur.

Jag förespråkar i stället en integrerad europeisk försvarsunion / "en europeisk armé" som tar över denna primära roll, i linje med Reinier van Lanschots vision.

Detta innebär inte att jag vill lämna eller motverka NATO. Om möjligheten uppstår att i framtiden reformera organisationen ser jag gärna att den fortsätter som ett sekundärt säkerhetssamarbete mellan ett federaliserat Europa och globala allierade som USA, Japan, Sydkorea, Australien och Nya Zeeland, samt Kanada om landet inte redan ingår i den europeiska försvarsunionen.

FN och internationellt samarbete

Internationellt samarbete är viktigt, men att dess institutioner måste kunna agera när demokrati och mänskliga rättigheter hotas. Jag förespråkar därför att FNs vetorätt i säkerhetsrådet avskaffas och att organisationens styrning reformeras för att minska auktoritära staters möjlighet att blockera människorättsfrämjande åtgärder.

Samtidigt finns det tyvärr väldigt begränsade möjligheter att få igenom sådana reformer, vilket innebär att Europa måste kunna agera självständigt. FN förblir ett värdefullt forum för dialog, men Europa behöver primärt utveckla den egna kapaciteten att försvara demokrati och mänskliga rättigheter, stödja fredsbevarande insatser och agera när de globala institutionerna handlingsförlamas.

Fred genom styrka

Jag anser att Europa måste utvecklas till en geopolitisk stormakt med en stor, stark och välbeväpnad försvarsmakt, kapabel att agera kraftfullt och självständigt på den internationella arenan. Det kräver både militär kapacitet och en trovärdig politisk vilja att använda den. Potentiella angripare måste förstå att Europa har både förmågan och beslutsamheten att möta hot och aggression med kraft.

Historien visar gång på gång hur pacifism och ensidiga eftergifter utnyttjas av auktoritära regimer som tolkar återhållsamhet som svaghet snarare än som en vilja till fred. Jag delar Winston Churchills grundläggande övertygelse att frihetliga krafter inte kan möta sådana hot endast med goda avsikter och förhoppningar, utan måste vara beredda att stå emot med samma beslutsamhet som deras motståndare visar.

Ett av demokratins största problem i dag är det minskade förtroendet för traditionella politiska institutioner och system. Detta ökar stödet för populistiska, auktoritära och antidemokratiska krafter som i längden försvagar demokratin ytterligare. Jag förespråkar därför reformer som gör politiken mer tillgänglig, representativ och förankrad bland medborgarna.

Demokratisering av EU

Det finns betydande demokratiska brister i EUs nuvarande institutionella struktur. Jag vill därför ge särskilt stöd (utöver det implicita genom min partitillhörighet) till Volt Europas ambitiösa reformpolitik för att göra EU demokratiskt, transparent och ansvarigt inför sina medborgare på riktigt. Läs mer här och här.

En stor del av dagens euroskepticism bottnar egentligen i själva unionens nuvarande institutionella brister och demokratiska underskott. För att frigöra EUs fulla institutionella och demokratiska potential förespråkar jag genomgripande demokratiska reformer samt en omstrukturering av unionen i enlighet med federalismens principer.

Ett mer proportionerligt valsystem

Jag förespråkar i grund och botten ett radikalt proportionerligt valsystem där väljarnas röster representeras så långt som möjligt, utan maktbefästande parlamentariska spärrar. Argumentet att högre spärrar och färre representerade partier automatiskt skapar stabilare regeringar håller inte längre i en tid då förtroendet för det politiska systemet redan är ansträngt.

Jag vill i stället avskaffa de formella spärrarna och låta den naturliga spärren avgöras av hur många röster som krävs för att vinna ett mandat. Nederländerna är ett exempel på ett system utan en separat formell procentspärr, där mandatfördelningen i stället utgår från antalet röster per mandat.

En sådan reform är samtidigt väldigt svår att genomföra, speciellt i Sverige. Därför argumenterar jag preliminärt för mer stegvisa reformer, exempelvis valsedlar som kan skrivas ut vid behov (print-on-demand), valkompasser som inkluderar alla partier som har registrerad partibeteckning (via 1500 underskrifter) och utredning av system med en alternativröst, så kallad Ersatzstimme.

Digital deltagandedemokrati

Jag ser e-demokrati som det främsta teknoliberala verktyget för att motverka politiskt ointresse och lågt förtroende för politiken. Min utgångspunkt är att demokratin inte får stanna vid valdagen, utan måste förstås som ett kontinuerligt föränderligt ekosystem där samhällsutmaningar, opinioner och medborgarnas behov utvecklas över tid. Därför räcker det inte att politiska beslut enbart grundas på majoritetsförhållandena från det senaste valet.

Jag ställer mig starkt bakom Audrey Tangs arbete med deliberativ demokrati, crowdsourcing av politiska beslut och digital konsensusbyggnad i Taiwan. Ett centralt inslag är att identifiera områden där människor med olika uppfattningar faktiskt är överens, snarare än att förstärka motsättningar mellan politiska läger. Jag tilltalas också av idén om radikal transparens: att göra beslutsprocesser och beslutsunderlag mer öppna, så att medborgare kan följa hur politiska förslag behandlas och förstå hur deras synpunkter tas till vara.

Digitalt deltagande är samtidigt enbart ett komplement till, inte en ersättning för, representativ demokrati. Jag förespråkar därför en gemensam demokratiplattform med statlig e-legitimation, där samråd, medborgarförslag och strukturerade diskussioner kan kombineras med tydlig återkoppling från ansvariga beslutsfattare. Detta bör först införas på kommunal nivå (exv. Göteborg) och utvärderas innan uppskalning.

Republikanism

Jag är öppet republikan och förespråkar att monarkin avskaffas i Sverige. För mig är detta enbart en principiell fråga: offentliga ämbeten bör inte gå i arv. Att uppskatta kungahusets historia och kulturella status är fullt förenligt med att ifrågasätta varför en viss familj ska ha ärftlig särställning i statsskicket.

Jag är därför medlem i Republikanska föreningen och fanns med på deras Kryssa republikanskt-lista inför riksdagsvalet 2026. Samtidigt betraktar jag frågan som en låg politisk prioritet och driver den därför inte proaktivt. Om frågan däremot kom upp i en folkomröstning eller parlamentarisk votering skulle jag rösta för republik.

En pragmatisk och lösningsorienterad klimatpolitik

Jag anser att klimatkrisen är en av vår tids mest kritiska utmaningar, inte minst för min egen generation och de som kommer efter oss. Samtidigt är det ett av de svåraste problemen att lösa, vilket gör det särskilt viktigt att arbeta pragmatiskt och lösningsorienterat. Klimatpolitiken måste fokusera på vad som faktiskt fungerar, snarare än att fastna i symboliska utspel.

Jag tror att de bästa förutsättningarna för att lösa klimatkrisen finns inom grön teknologi, omfattande investeringar och en aktiv offentlig styrning som påskyndar utvecklingen och införandet av de lösningar som krävs för en grön omställning. Problemet är inte att vi saknar möjligheter att ställa om, utan att utvecklingen inte drivs fram tillräckligt snabbt och kraftfullt.

Europa som klimatsupermakt

Ett av de största hindren är att alltför många av världens makthavare inte prioriterar klimatfrågan tillräckligt högt. Frivilliga klimatavtal och löften som bygger på att enskilda stater själva väljer att ta sitt ansvar har visat sig otillräckliga. När stater, däribland auktoritära och konservativa regeringar, låter kortsiktiga politiska och ekonomiska intressen väga tyngre än klimatansvaret drabbas även resten av världen av konsekvenserna.

Jag anser därför att Europa måste utvecklas till en klimatsupermakt. Vår samlade ekonomiska styrka ger oss möjlighet att påskynda den gröna omställningen på hemmaplan, men också att påverka utvecklingen globalt. Genom diplomatiska, ekonomiska och andra styrmedel måste Europa kunna sätta verklig press på stater som inte tar sitt klimatansvar.

I praktiken innebär det att länder inte ska kunna vältra över kostnaderna för sina utsläpp på resten av världen utan konsekvenser. När en stats agerande bidrar till ett globalt problem som påverkar oss alla måste det finnas verktyg för att ställa den staten till svars. Klimatkrisen kan inte lösas enbart genom att de som tar ansvar gör ännu mer, medan andra fortsätter som vanligt.

Grön ekonomi

Jag ser miljö- och klimatfrågan ur ett långsiktigt säkerhets- och riskperspektiv. Ett samhälle som är beroende av ändliga resurser, ohållbar resursförbrukning och ekosystem som gradvis försvagas bygger sin egen sårbarhet. Om vi inte ställer om riskerar vi i längden att undergräva vår ekonomi, vår försörjningstrygghet och den livskvalitet som vårt välstånd bygger på.

Jag tror därför på att förena teknisk innovation med en cirkulär ekonomi för att minska dessa risker och skapa en långsiktigt hållbar tillväxt. Omställningen handlar inte om att välja bort välstånd, utan om att säkra förutsättningarna för att bevara och utveckla det på lång sikt.

Mina energipolitiska principer gäller på paneuropeisk nivå. Jag anser att energiomställningen måste samordnas över nationsgränserna och att Europa som helhet behöver bygga ett robust, fossilfritt och integrerat energisystem.

Utfasning av fossila bränslen

Jag vill se en fullständig utfasning av fossila bränslen som kol, olja och gas från Europas ordinarie energiförsörjning. Fossila bränslen bör fortsatt ha en roll i reservkraft och andra sekundära system där de behövs för beredskap och driftsäkerhet, men de bör exkluderas från vår primära energiförsörjning.

Fossilberoendet är inte bara ett klimatproblem, utan också en säkerhetspolitisk sårbarhet. Europas beroende av olja och gas från auktoritära stater som Ryssland och Saudiarabien riskerar att skapa strategiska beroendeställningar som kan utnyttjas för politiska påtryckningar. Att fasa ut fossila bränslen handlar därför också om att stärka Europas självständighet, säkerhet och handlingsfrihet.

En balanserad och robust energimix

Jag förespråkar en bred mix av fossilfria energislag, inklusive kärnkraft och förnybar energi. Vi bör inte låsa fast oss vid en enskild teknik, utan använda de lösningar som bäst passar lokala, ekonomiska och logistiska förutsättningar.

Storskalig elektrifiering och utbyggd kapacitet

Jag anser att Europa måste driva på en storskalig elektrifiering av samhället. Fordon, transporter och andra verksamheter bör i så hög utsträckning som möjligt övergå till eldrift där det är tekniskt och praktiskt genomförbart. Det kommer att öka efterfrågan på el, vilket vi måste planera för i stället för att försöka motverka.

Energipolitikens uppgift bör därför vara att bygga ut elproduktionen och den tillhörande infrastrukturen i den takt som krävs för att möjliggöra omställningen. Vi ska inte begränsa Europas utveckling för att hålla nere elkonsumtionen, utan säkerställa att vi har tillräckligt med fossilfri el för att driva ett växande och alltmer elektrifierat samhälle.

Forskning och permanenta lösningar för allergier och kroniska besvär

Hälso- och sjukvård är inte ett av mina huvudsakliga politiska profilämnen. Jag fokuserar därför främst på ett område där jag har djup personlig erfarenhet: allergier och kroniska besvär.

Jag anser att vården alltför ofta utgår från att patienter ska hantera sina besvär med tillfälliga läkemedel resten av livet, snarare än att försöka åtgärda grundproblemet. Jag vill därför se större investeringar i forskning och utveckling, samt bättre tillgång till långsiktiga och botande behandlingar. Exempel är allergen immunterapi, även kallad allergivaccination, samt kirurgiska ingrepp och nya målinriktade behandlingar vid kroniska tillstånd där de är medicinskt lämpliga. Alla besvär kan inte botas med dagens kunskap, men jag anser att vi bör satsa mer på att utvidga vad som faktiskt är möjligt. Att minska behovet av livslång symtomlindring är inte bara en medicinsk ambition, utan också en fråga om livskvalitet och grundläggande mänsklig värdighet.

Behåll regionvården

Jag motsätter mig en generell centralisering av den svenska sjukvården och anser att regionerna i grunden är en lämplig nivå för att organisera och styra vården. Att jag förespråkar en federaliserad europeisk union innebär inte att jag vill centralisera alla samhällsfunktioner. Tvärtom bygger min syn på subsidiaritetsprincipen: olika frågor bör hanteras på den nivå där de fungerar bäst. Jag anser att exempelvis försvar och utrikespolitik vinner på gemensam europeisk styrning, medan sjukvården inte självklart blir bättre av att dess politiska ansvar flyttas från regionerna till Stockholm.

Det finns inte heller något generellt stöd för att centralisering i sig höjer vårdens kvalitet. Jag förespråkar därför regionalt ansvar kombinerat med nationella kvalitetskrav och samordning där det finns tydliga fördelar. Målet bör vara bättre vård, inte att samla makt på en högre nivå för sakens skull.